När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Sara ”Lego” Kanerva berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Sara ”Lego” Kanerva. Född 1987. Dj, artistbokare och klubbarrangör.

Det är otroligt svårt att förklara för utomstående vad hela underground-grejen handlar om, men citatet ”I feel bad for the people who never go to a rave” beskriver min känsla ganska bra. Det är magiskt att stå tillsammans med andra och dela glädjen till musiken och dansen. Men som sagt, det måste nästan upplevas first hand.

Några av mina första klubbupplevelser är från nattklubbar runt Stureplan, men ganska snart kunde jag konstatera att det inte var någonting som passade mig. Jag tröttnade snabbt på otrevliga vakter, killar som raggade och en allmänt stel, ytlig och tråkig stämning. Jag började istället söka mig till ställen där musiken var i fokus, typ Debaser Slussen och klubben Cocktail Club på restaurang Grodan.

Allt nådde dock en helt ny nivå när min brorsa började bjuda med mig på raves och jag upptäckte underground-scenen. Frihetskänsla var enormt och festerna pågick ofta hela natten.

Jag minns en av mina första open air-fester. Den gick under namnet Blommor & Bin och arrangerades på Långholmen. Det var helt magiskt att stå med 300 likasinnade och dansa under solen till exakt den musiken man älskade och ville höra. Den sortens fester var någonting annat än det jag hade upplevt tidigare, och för mig blev det snabbt en livsstil med mängder av klubbesök i lagerlokaler, skogsgläntor och mörka källare i förorterna. Här var stämningen avslappnad och folk hade respekt för varandra. Dansen och musiken var i fokus.

Jag lärde snart känna fler människor och blev mer och mer involverad i klubbscenen. Efter ett tag nöjde jag mig inte med att ”bara” stå på dansgolvet utan ville engagera mig djupare. Så någon gång mellan 2008-2010 arrangerade jag mina första fester, och sedan tog jag ytterligare ett steg och började spela skivor.

För mig har det nu blivit en livsstil och ett jobb. Jag är en rastlös och kreativ person som trivs bäst när jag arbetar med flera olika projekt och kan lägga upp dygnet efter hur det passar mig. Jag har nog har aldrig mått så dåligt som när jag hade ett “9 till 5”-jobb.

Varför jag kallas Lego? Det kommer från när jag var liten och alltid ville ha min mammas uppmärksamhet varpå hon kallade mig för “lilla ego”. Sedan började jag använda det som namn på sajter som Skunk och Lunarstorm, och efter ett tag förkortade jag det till ”lego”. Så enkelt var det.