När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Ty ”Ty’sTyle” Tugwell berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Ty ”Ty’sTyle” Tugwell. Född 1975. Dj och klubbarrangör.

Jag föddes på Jamaica men min familj flyttade till New York City när jag var runt åtta år gammal. Där växte jag upp i stadsdelen Queens och lyssnade på mycket hiphop, rnb och reggae. Redan i tonåren började jag hänga på olika klubbar som The Tunnel och Home Base där jag fick mersmak på klubblivet.

När jag var 19 jobbade jag som toalettvärd på olika New York-klubbar. Där breddades min musiksmak ytterligare och jag började uppskatta elektronisk musik som house och techno. Under universitets-tiden fick jag sedan en rumskamrat som var dj, och med hans hjälp tog jag de första stapplande stegen som discjockey.

Runt millennieskiftet gick flyttlasset till Stockholm. På den tiden gillade jag fortfarande mycket hiphop och tyckte att det var skönt att komma till Sverige där all musik inte handlade om gangsters och ”bitches and hoes”. Jag började spela skivor och gjorde det till min grej att spela hiphop och reggae utan våldsamma texter och med ett budskap om medmänsklighet.

Som relativt ny i stan hamnade jag ofta på Östermalm och runt Stureplan när det vankades fest men blev aldrig riktigt bekväm i det sammanhanget. Jag var svart, hade dreadlocks och kände mig ofta utanför. Men allt det förändrades när hamnade på en technofest i en källare vid Mariatorget. Här kände jag min äntligen som hemma. Jag lyckades också besöka Docklands innan de bommade igen och upplevde samma sak där.

Det var befriande med en miljö där ingen brydde sig om hudfärg, språk eller frisyr. På de här festerna var jag bara en person bland alla andra på dansgolvet. Det var en härlig frihetskänsla.

Jag fick fler och fler vänner och kontakter, började spela mer techno och blev snart sugen på att ordna egna fester. 2002 var jag med om att grunda Socially Hazardous och på sommaren arrangerade vi den första Blommor & Bin-festen på Långholmen vilket blev en succé. Sedan dess har jag varit aktiv inom scenen och har bland annat grundat prisgalan Elly Awards som uppmärksammar eldsjälarna inom huvudstadens underground-scen.

Idag har scenen fullkomligt exploderat. Det är förstås väldigt roligt men det finns en stor utmaning i att behålla rätt attityd på festerna. Dessutom är det viktigt att föra en medveten politisk kamp mot de ologiska lagar och regler som tvingar nattklubbarna att stänga vid 03, och som hindrar mig från att ta en öl klockan 06 på morgonen om jag skulle vilja det.